Nu har jag gjort det. Det som ska vara så omtalat och omtyckt av alla gjordes relativt spontant idag. Sådana mysiga höstpromenader alla pratar om. Tanken var inte att ta en långpromenad, men så blev det.
Iklädd blommiga stövlar fick jag känslan av att vara oövervinnerlig. Tappra steg tog mig och hundarna in på en sedan tidigare okänd stig och slutdestinationen var okänd. Vi gick vilse och jag fick möjligheten att filosofera kring meningen med gläntor - dock kom jag aldrig fram till något mer än att de just idag var onödiga.
Som saknat från min barndom, fick jag också idag möjligheten att plaska i vatten och lera med mina stövlar. Att jag inte gjort det som liten beror inte på att jag varit skogs- eller stövellös utan snarare på att jag som liten var hemskt renlig av mig, så fort jag fick minsta sandkorn på mig sade jag "yssa" och torkade av mina händer. Men idag kom njutningen. Att få stå i lerpölar med stövlar och se den blöta jorden lämna märken på mina fotbeklädnader fick mig att känna en otrolig avslappning och om det inte var för att jag i samma stund som jag såg ner på mina stövlar hade sett otaligt många sniglar, hade jag nog kunnat tänka mig en utökad vattenplaskfritid.
Det kanske för övrigt kan ses som ett steg i fel riktning när jag nu i myndig ålder (för att i en motsägelsefull mening ge mig själv vuxenpoäng) ser mig själv som mer benägen att plaska i vatten- och lerpölar än jag var som fyraåring. Det kanske är det här mitt krypande har gjort med mig.
Komiskt nog har detta blivit en söndag bestående av en lång skogspromenad och en mysig hemmakväll.
söndag, september 30
fredag, september 28
Frustration och chokladkakor
I och med att ingen annan verkar göra det, får jag stå för oroandet kring min hälsa själv.
Samma frustration över att inte få åstadkomma något, gnager fortfarande i mig och har gjort så ett bra tag nu. Det är endast några få uppehåll då istället en längtan efter att inte få göra någonting alls uppkommer - oftast i oförklarliga samband med skolarbete och hemläxor.
Av någon anledning har jag en längtan efter att få läsa på högskolan, jobba, resa, skriva, läsa, uppleva och äventyra just nu på en och samma gång. En aning påfrestande, kan tyckas då nu är tiden som inte finns för dessa saker. Och vem längtar efter en högskola eller ett universitet när man går sista året på gymnasiet? Det saknar logik överallt och inte blir det bättre av att det jag främst längtar efter är stämningen med många tunga böcker, energidrycker och överkonsumtion av kaffe. Jag håller fast vid den tesen om att jag är understimulerad - trots att min almanacka ofta innehåller fler att-göra-uppgifter än jag kan tyda.
Det kan inte vara hälsosamt.
Och inte blir det bättre om man ser till mina kostvanor. Förra veckan bestod av snabbmat och uteställen dagligen, det är inte bra. Som kompensation för det denna veckan har jag ägnat mig åt att småäta mer än vad man kan hitta liknelser till. Det är inte bra. Jag hoppar över någon måltid, småäter, tar någon måltid extra på fel tid, småäter lite och småäter lite till. Sedan har jag prov i idrott och hälsa b (som förövrigt är en idiotisk kurs jag inte vill läsa då den inte förstärker min roll som samhällsvetare) och måste läsa om hur fel det är att leva som jag gör. Hade jag brytt mig mer om kost och hälsa hade min självkänsla med all sannolikhet åkt i botten, men nu tillhör jag, som framkommer av inlägget, den del av befolkningen som bryr sig mer om Delicatobollar, chokladkakor och vitt bröd.
Samma frustration över att inte få åstadkomma något, gnager fortfarande i mig och har gjort så ett bra tag nu. Det är endast några få uppehåll då istället en längtan efter att inte få göra någonting alls uppkommer - oftast i oförklarliga samband med skolarbete och hemläxor.
Av någon anledning har jag en längtan efter att få läsa på högskolan, jobba, resa, skriva, läsa, uppleva och äventyra just nu på en och samma gång. En aning påfrestande, kan tyckas då nu är tiden som inte finns för dessa saker. Och vem längtar efter en högskola eller ett universitet när man går sista året på gymnasiet? Det saknar logik överallt och inte blir det bättre av att det jag främst längtar efter är stämningen med många tunga böcker, energidrycker och överkonsumtion av kaffe. Jag håller fast vid den tesen om att jag är understimulerad - trots att min almanacka ofta innehåller fler att-göra-uppgifter än jag kan tyda.
Det kan inte vara hälsosamt.
Och inte blir det bättre om man ser till mina kostvanor. Förra veckan bestod av snabbmat och uteställen dagligen, det är inte bra. Som kompensation för det denna veckan har jag ägnat mig åt att småäta mer än vad man kan hitta liknelser till. Det är inte bra. Jag hoppar över någon måltid, småäter, tar någon måltid extra på fel tid, småäter lite och småäter lite till. Sedan har jag prov i idrott och hälsa b (som förövrigt är en idiotisk kurs jag inte vill läsa då den inte förstärker min roll som samhällsvetare) och måste läsa om hur fel det är att leva som jag gör. Hade jag brytt mig mer om kost och hälsa hade min självkänsla med all sannolikhet åkt i botten, men nu tillhör jag, som framkommer av inlägget, den del av befolkningen som bryr sig mer om Delicatobollar, chokladkakor och vitt bröd.
torsdag, september 27
Konservatism & titeln
Jo, när det kommer till vardagliga händelser såsom frisyrer, utseenden och så vidare är jag konservativ. Förändringar i sådana avseender föredrar jag sker långsamt, väldigt långsamt, nästan i ett tempo som är obefintligt. Men vad går jag och gör? Ändrar bloggmall, bara sådär. Men rosa är inte min grej, beige är ersättningen. Förhoppningsvis är det innehållet som ligger i fokus.
Mitt liv som MUF:are tar på krafterna. Visserligen är det jobbigt att ringa, boka, skriva, klistra, prata, försvara, klaga, diskutera, åka, läsa och så vidare. Men det är trots allt frivilliga handlingar. Nu ligger problemet i att jag är MUF:aren.
Exempel: I och med projektarbetet lämnade jag i klassen ut ett flygblad - ett flygblad helt fritt från politik (om man bortser från att jag försöker sälja vilket är marknadsekonomi med utbud, efterfrågan, handel och andra härligheter) och vad hörs från mina kära klasskamrater? "Det är MUF-propaganda! Skriv inte på något, då blir ni medlemmar!" Det spelar absolut ingen roll vad jag gör eller säger, jag är MUF:aren om jag så går på toaletten för att tvätta händerna.
Än mer komik går att hitta i att alla mina lärare vet om att jag är MUF:are, mina lärares lärarkandidater vet om att jag är MUF:are - och lärare jag aldrig ens haft vet om att jag är MUF:are. Men det är ju skönt att vara anonym.
Inte kommer det bli bättre med den anonymiteten heller. Nästa vecka ska vi ha årsmöte för MUF Ulricehamn - affischer ska upp i skolan och jag står som kontaktperson. Nu kommer de som inte ens vet vem jag är, veta att jag är MUF:are.
Av en anledning har jag en enorm längtan att konvertera till SSU - bara som för att irritera folk som lärt sig att jag blivit MUF:aren. Problemet i det ligger väl i att jag inte har några som helst sympatier med det ungdomsförbundet.
Men egentligen är jag inte bitter.
Mitt liv som MUF:are tar på krafterna. Visserligen är det jobbigt att ringa, boka, skriva, klistra, prata, försvara, klaga, diskutera, åka, läsa och så vidare. Men det är trots allt frivilliga handlingar. Nu ligger problemet i att jag är MUF:aren.
Exempel: I och med projektarbetet lämnade jag i klassen ut ett flygblad - ett flygblad helt fritt från politik (om man bortser från att jag försöker sälja vilket är marknadsekonomi med utbud, efterfrågan, handel och andra härligheter) och vad hörs från mina kära klasskamrater? "Det är MUF-propaganda! Skriv inte på något, då blir ni medlemmar!" Det spelar absolut ingen roll vad jag gör eller säger, jag är MUF:aren om jag så går på toaletten för att tvätta händerna.
Än mer komik går att hitta i att alla mina lärare vet om att jag är MUF:are, mina lärares lärarkandidater vet om att jag är MUF:are - och lärare jag aldrig ens haft vet om att jag är MUF:are. Men det är ju skönt att vara anonym.
Inte kommer det bli bättre med den anonymiteten heller. Nästa vecka ska vi ha årsmöte för MUF Ulricehamn - affischer ska upp i skolan och jag står som kontaktperson. Nu kommer de som inte ens vet vem jag är, veta att jag är MUF:are.
Av en anledning har jag en enorm längtan att konvertera till SSU - bara som för att irritera folk som lärt sig att jag blivit MUF:aren. Problemet i det ligger väl i att jag inte har några som helst sympatier med det ungdomsförbundet.
Men egentligen är jag inte bitter.
tisdag, september 25
Skottland
Inte för att jag har orken utan snarare för jag har abstinensen. Klådan i fingrarna kräver ett inlägg och en sammanfattning av resan till Skottland verkar därför vara ett väldigt passande ämne.
Det var en söndag i förklädnad vi lämnade landet för att go west. Med all säkerhet försökte jag övertyga så många som möjligt att det egentligen var en måndag. Buss på hjul, flyg från den mest påhittade flygplatsen jag besökt, tåg i alla fall majoriteten hann med och promenad som de flesta levde över byggde upp dagen.
Sedan var vi igång och besöket på vår krog gjordes bara några timmar efter anländning. Måndagen följde med de vassaste blickar från Nils - de norska skottarna skulle mötas i Edinburgh med delvis planering från min sida och hemst mycket ofrivillighet från Nils och Elins sida. Min med dock. Men Edinburgh it was och fjortisskottar it was. "Kul att se er igen, har ni något samtalsämne?"
Domstolar - eller som Anthony skulle uttryckt det - stämningsfulla domstolar - besöktes på tisdagen.
Annars var det heltäckningsmattor, regn, kiltar, öl, öl, öl, säckpipior, öl och så vidare under dagarna.
På onsdagen skedde det som inte skulle ske, ett besök på fjortisskottarnas skola och ytterligare "Hej, har ni något samtalsämne?" var att följa. Dessutom var minibussen byggd för varelser utan ben över längden 20 centimeter.
Annars var det brittisk anpassning av sången med "Tory, tory hallelujah when the blue revolution comes" och "Margaret Thatcher walks on water". Även lite öl och överkonsumtion av Pizza hut gällde.
Torsdagen var fri, många var svaga. Andra (läs: Elin) var inte svaga utan hade bara huvudvärk och illamående. Vi brände pengar och jag lyckades få en orienterare (läs: Elin) att gå vilse.
Fredag innebar hemresa och, för många, en början på Guinessabstinens.
Citaten under resan:
Bartender: - Do you want a lager?
Olof: - Ya!
Bartender: - Id, please.
Tim: - I take it all.
Tim: - Jag tvingades visa leg när jag bara beställde mat!
En huttrande Alexander: - Kommunistvodka.
NS: - Alex, brandlarmet går!!
Alexander: - Ja, vänta lite bara.
Elin: - Vilken mjuk landning. (Sagt innan vi landat)
Elin: - Är jag mycket hårig på ryggen?
Anonym på begäran men backslick och konservativ livsåskådning: - Det kliar i halsen, hade man varit tjej hade man ju bara tagit ett ollon i munnen - men det funkar ju inte nu när man är kille.
Elin: - Allt jag saknar nu är de skotska slotten (Sagt efter en heldag i Edinburgh - med guidning utanför slott)
Serigöken, cheers mate, yeeee, bowlingklot och så vidare bidrog ytterligare.
Det var en söndag i förklädnad vi lämnade landet för att go west. Med all säkerhet försökte jag övertyga så många som möjligt att det egentligen var en måndag. Buss på hjul, flyg från den mest påhittade flygplatsen jag besökt, tåg i alla fall majoriteten hann med och promenad som de flesta levde över byggde upp dagen.
Sedan var vi igång och besöket på vår krog gjordes bara några timmar efter anländning. Måndagen följde med de vassaste blickar från Nils - de norska skottarna skulle mötas i Edinburgh med delvis planering från min sida och hemst mycket ofrivillighet från Nils och Elins sida. Min med dock. Men Edinburgh it was och fjortisskottar it was. "Kul att se er igen, har ni något samtalsämne?"
Domstolar - eller som Anthony skulle uttryckt det - stämningsfulla domstolar - besöktes på tisdagen.
Annars var det heltäckningsmattor, regn, kiltar, öl, öl, öl, säckpipior, öl och så vidare under dagarna.
På onsdagen skedde det som inte skulle ske, ett besök på fjortisskottarnas skola och ytterligare "Hej, har ni något samtalsämne?" var att följa. Dessutom var minibussen byggd för varelser utan ben över längden 20 centimeter.
Annars var det brittisk anpassning av sången med "Tory, tory hallelujah when the blue revolution comes" och "Margaret Thatcher walks on water". Även lite öl och överkonsumtion av Pizza hut gällde.
Torsdagen var fri, många var svaga. Andra (läs: Elin) var inte svaga utan hade bara huvudvärk och illamående. Vi brände pengar och jag lyckades få en orienterare (läs: Elin) att gå vilse.
Fredag innebar hemresa och, för många, en början på Guinessabstinens.
Citaten under resan:
Bartender: - Do you want a lager?
Olof: - Ya!
Bartender: - Id, please.
Tim: - I take it all.
Tim: - Jag tvingades visa leg när jag bara beställde mat!
En huttrande Alexander: - Kommunistvodka.
NS: - Alex, brandlarmet går!!
Alexander: - Ja, vänta lite bara.
Elin: - Vilken mjuk landning. (Sagt innan vi landat)
Elin: - Är jag mycket hårig på ryggen?
Anonym på begäran men backslick och konservativ livsåskådning: - Det kliar i halsen, hade man varit tjej hade man ju bara tagit ett ollon i munnen - men det funkar ju inte nu när man är kille.
Elin: - Allt jag saknar nu är de skotska slotten (Sagt efter en heldag i Edinburgh - med guidning utanför slott)
Serigöken, cheers mate, yeeee, bowlingklot och så vidare bidrog ytterligare.
lördag, september 15
Scotland, here I come!
Söndag till fredag ska jag frossa haggis, beundra kiltar, sniffa whisky, njuta av scones och halsa te.
Slàinte, lad!
Upp till kamp, syster
Vill bara konstatera att jag fungerar mycket bra som feminist. Samhällskunskapens ideologiska debatt ägde rum igår och synen för en utomstående måste varit infarktsgivande. Ideologierna med påtvingade företrädare var endast åt det extrema hållet där anarkisterna var de som framstod som mest sympatiska och normala.
Att gå in för sin roll var ett måste och kläder hade medtagits. Med stora glasögon, brun-grön-mönstrad skjorta och brun väst var jag redo för debatt som feminist. Redo att springa genom hela skolan i den utstyrseln var jag däremot inte.
Till slut nåddes rummet där allt skulle ske. Med bland annat islamister bärandes tomteskägg och fascister i ridstövlar var det dags att starta. För att sammanfatta det hela var det min skoltids innehållsmässigt roligaste lektion.
En presentation av ideologi och företrädare skulle ges i början, men då varken Elin eller jag hade koll på namn att använda lät vi vår presentation lyda "vad vi heter är oväsentligt, vi är kvinnor framför allt".
För mig och min systers del var det inte så svårt med argument, männen var grunden till alla världens problem. Att nå ut med det var ännu enklare, på ett papper hade vi skrivit ned nyckelord såsom patriarkat, könsstrukturer i samhället, underordnad ställning och så vidare - det var bara att skrika. Och det tragiska är att jag till slut faktiskt började bli arg i äkta kvinnokampsanda och frågade hur den kvinnliga boernationalisten egentligen hade det där hemma där hennes man slog henne. Ilskan försvann dock i samma stund jag tittade åt islamisternas håll där Elin A satt och vickade på överläppen där skägget kliade.
Möjligtvis ska jag överväga en karriär som äkta bränna-bh-feminist i framtiden, jag fick trots allt beröm för mina uttryck och framför allt, glasögonen.
Att gå in för sin roll var ett måste och kläder hade medtagits. Med stora glasögon, brun-grön-mönstrad skjorta och brun väst var jag redo för debatt som feminist. Redo att springa genom hela skolan i den utstyrseln var jag däremot inte.
Till slut nåddes rummet där allt skulle ske. Med bland annat islamister bärandes tomteskägg och fascister i ridstövlar var det dags att starta. För att sammanfatta det hela var det min skoltids innehållsmässigt roligaste lektion.
En presentation av ideologi och företrädare skulle ges i början, men då varken Elin eller jag hade koll på namn att använda lät vi vår presentation lyda "vad vi heter är oväsentligt, vi är kvinnor framför allt".
För mig och min systers del var det inte så svårt med argument, männen var grunden till alla världens problem. Att nå ut med det var ännu enklare, på ett papper hade vi skrivit ned nyckelord såsom patriarkat, könsstrukturer i samhället, underordnad ställning och så vidare - det var bara att skrika. Och det tragiska är att jag till slut faktiskt började bli arg i äkta kvinnokampsanda och frågade hur den kvinnliga boernationalisten egentligen hade det där hemma där hennes man slog henne. Ilskan försvann dock i samma stund jag tittade åt islamisternas håll där Elin A satt och vickade på överläppen där skägget kliade.
Möjligtvis ska jag överväga en karriär som äkta bränna-bh-feminist i framtiden, jag fick trots allt beröm för mina uttryck och framför allt, glasögonen.
tisdag, september 11
Egentligen vill jag skrika och kasta saker omkring mig
Det är min tur att vara på dåligt humör. Det har liggat och bubblat lite diskret under ytan hela dagen och jag har försökt att vara socialt asocial eller asocialt social - allt för att visa hänsyn till min omgivning. Om allt flutit på som det aldrig gör idag, hade det möjligtvis kunnat passera utan att någon märkt det. Men självklart ska allt gå emot mig.
1. Är på väg till skolan, knackar på min följeslagares dörr och väntar, väntar lite till och ytterligare lite till. Hon är inte hemma, hon är på körskolan. Tack och hej, spring sista biten till skolan - själv.
2. Kapitel ur Oliver Twist ska avverkas under första lektionen. Minnen som inte ska lyftas till ytan i skolan, lyfts till ytan.
3. Tre stycken böcker till en kurs skulle hämtas. Den ena titeln mer upphetsande än den andra. Den sammanlagda vikten av böckerna för tankarna till idrott och övrig ofrivillig fysisk ansträgning.
4. Matlust saknas.
5. Samhällskunskapens tilldelade ideologi ger mig ett dåligt humör utan större ansträgning. "Varför heter det 'människa' och inte 'kvinniska'?" Kan de inte ens försöka ägna sig åt något riktigt problem?
6. Efter halva fotolektionen inser jag att ISO-värdet har varit på 3200 - något som ska ligga på ett så lågt värde som möjligt.
7. När dagens bilder ska överföras börjar det med att dator nr. 1 saknar mappen jag vill ha, dator nr. 2 inte klarar av att läsa minneskortet, dator nr. 3 låser sig innan den ens har startat och att dator nr. 4 vittnar om att jag inte har tagit mer än ett bra kort.
8. Jag går hem från skolan och nynnar på "Fem elefanter balanserade på en liten, liten spindeltråd. Det tyckte de var så intressant, så de gick och hämtade en annan elefant. Sex elefanter...".
9. Mobilen haverar och kan inte skicka iväg sms som kunde ge skjus.
10. Bussen missas.
Avslutningsvis, jag vill inte vara här och jag vill inte vara där. Ett isolerat rum utan teknik och utan människor skulle väcka all lycka. Det var förmodligen bra att bussen missades med tanke på att jag som person kanske inte är den allra mest önskvärda att umgås med i denna stund.
1. Är på väg till skolan, knackar på min följeslagares dörr och väntar, väntar lite till och ytterligare lite till. Hon är inte hemma, hon är på körskolan. Tack och hej, spring sista biten till skolan - själv.
2. Kapitel ur Oliver Twist ska avverkas under första lektionen. Minnen som inte ska lyftas till ytan i skolan, lyfts till ytan.
3. Tre stycken böcker till en kurs skulle hämtas. Den ena titeln mer upphetsande än den andra. Den sammanlagda vikten av böckerna för tankarna till idrott och övrig ofrivillig fysisk ansträgning.
4. Matlust saknas.
5. Samhällskunskapens tilldelade ideologi ger mig ett dåligt humör utan större ansträgning. "Varför heter det 'människa' och inte 'kvinniska'?" Kan de inte ens försöka ägna sig åt något riktigt problem?
6. Efter halva fotolektionen inser jag att ISO-värdet har varit på 3200 - något som ska ligga på ett så lågt värde som möjligt.
7. När dagens bilder ska överföras börjar det med att dator nr. 1 saknar mappen jag vill ha, dator nr. 2 inte klarar av att läsa minneskortet, dator nr. 3 låser sig innan den ens har startat och att dator nr. 4 vittnar om att jag inte har tagit mer än ett bra kort.
8. Jag går hem från skolan och nynnar på "Fem elefanter balanserade på en liten, liten spindeltråd. Det tyckte de var så intressant, så de gick och hämtade en annan elefant. Sex elefanter...".
9. Mobilen haverar och kan inte skicka iväg sms som kunde ge skjus.
10. Bussen missas.
Avslutningsvis, jag vill inte vara här och jag vill inte vara där. Ett isolerat rum utan teknik och utan människor skulle väcka all lycka. Det var förmodligen bra att bussen missades med tanke på att jag som person kanske inte är den allra mest önskvärda att umgås med i denna stund.
lördag, september 8
Framtid bakåt
Det sägs i en viss teori inom psykologin att allting som har att göra med hur du blir som vuxen och hur du då hanterar saker, har att göra med hur du i din barndom klarade de olika övergångsfaserna. Var det problemfritt att börja krypa, gå, dumpa blöjan för toalettstol, börja skolan och så vidare ska du klara dig galant i fortsättningen.
Med detta i baktanken närmade jag tidigare idag min kära mor med diskreta frågor om hur min utveckling gått. Det visade sig att mamma var stolt över mig och hur jag som liten avancerat från ett steg till ett annat. Jag hade inte krupit så länge innan jag började gå och som på en catwalk tog mina åtta första steg. Blöjan övergavs utan större bekymmer och saknaden var obefintlig. Jag talade visserligen inte så snart som de på barnavårdscentralen hade önskat, men när jag väl började gick det inte att få tyst på mig. Skolan börjades (första dagen bad jag i och för sig mamma gå istället för mig - utan framgång) och fortsattes i (utan att ha haft mamma som stand-in en enda gång).
Vad mitt orosmoln har grund i är dock mitt krypande. Jag kröp på och såg själv inga bekymmer i min taktik över hur man skulle förflytta sig i världen. Det var omvärlden som hade synpunkter. Min riktning på krypandet var nämligen bakåt.
Om man nu återgår till psykologin - hur kommer detta bakåtkrypande påverka mitt liv? Jag klarar faserna men inte alltid med de resultat som önskas. Kommer jag ta studenten men missförstå konceptet med friheten att inte vara bunden till skolan och därmed satsa på att under en tid frivilligt göra allt det jag känner som tvång? Kommer jag vimla omkring i felaktiga riktningar innan jag tar mina första åtta steg på två ben?
Som för avslutningens storhet kan nämnas att jag än idag har stora problem med att krypa i riktningen: rakt fram.
Med detta i baktanken närmade jag tidigare idag min kära mor med diskreta frågor om hur min utveckling gått. Det visade sig att mamma var stolt över mig och hur jag som liten avancerat från ett steg till ett annat. Jag hade inte krupit så länge innan jag började gå och som på en catwalk tog mina åtta första steg. Blöjan övergavs utan större bekymmer och saknaden var obefintlig. Jag talade visserligen inte så snart som de på barnavårdscentralen hade önskat, men när jag väl började gick det inte att få tyst på mig. Skolan börjades (första dagen bad jag i och för sig mamma gå istället för mig - utan framgång) och fortsattes i (utan att ha haft mamma som stand-in en enda gång).
Vad mitt orosmoln har grund i är dock mitt krypande. Jag kröp på och såg själv inga bekymmer i min taktik över hur man skulle förflytta sig i världen. Det var omvärlden som hade synpunkter. Min riktning på krypandet var nämligen bakåt.
Om man nu återgår till psykologin - hur kommer detta bakåtkrypande påverka mitt liv? Jag klarar faserna men inte alltid med de resultat som önskas. Kommer jag ta studenten men missförstå konceptet med friheten att inte vara bunden till skolan och därmed satsa på att under en tid frivilligt göra allt det jag känner som tvång? Kommer jag vimla omkring i felaktiga riktningar innan jag tar mina första åtta steg på två ben?
Som för avslutningens storhet kan nämnas att jag än idag har stora problem med att krypa i riktningen: rakt fram.
måndag, september 3
Jo, men visst
Sundsvall och Norrland i all ära, men tack för sydligare breddgrader.
Det första vi möttes av på stationen när vi anlände dit var en räv.
Miljö, Mellanöstern, avlyssning, könsneutrala äktenskap, särlagstiftnings med mera diskuterades, men det som hamnade i media var att MUF tar ställningstagande för legalisering av hembränning för eget bruk.
Jag har byggt upp en teori om att ombuden som röstade för legalisering av den så kallade fulspriten egentligen endast vill verka för att färga de norra delarna av Sverige blått. Utveckla det tänker jag inte göra.
Det första vi möttes av på stationen när vi anlände dit var en räv.
Miljö, Mellanöstern, avlyssning, könsneutrala äktenskap, särlagstiftnings med mera diskuterades, men det som hamnade i media var att MUF tar ställningstagande för legalisering av hembränning för eget bruk.
Jag har byggt upp en teori om att ombuden som röstade för legalisering av den så kallade fulspriten egentligen endast vill verka för att färga de norra delarna av Sverige blått. Utveckla det tänker jag inte göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
